| 27 Kapitlet |
1 | Åter hov Job upp sin röst och kvad:
|
2 | Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
|
3 | aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
|
4 | aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
|
5 | Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
|
6 | Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
|
7 | Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
|
8 | Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
|
9 | Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
|
10 | Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
|
11 | Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
|
12 | Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
|
13 | Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
|
14 | Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
|
15 | De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
|
16 | Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
|
17 | så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
|
18 | Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
|
19 | Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
|
20 | Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
|
21 | Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
|
22 | Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
|
23 | Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
|