34 Kapitlet

  Och Elihu tog till orda och sade: 

  Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig. 

  Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta. 

  Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är. 

  Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt. 

  Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.» 

  Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten, 

  han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor. 

  Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.» 

  Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är! 

  Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat. 

  Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten. 

  Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets? 

  Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt, 

  då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft. 

  Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna. 

  Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet? 

  Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»? 

  Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk. 

  I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand. 

  Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han. 

  Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri. 

  Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom. 

  Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe. 

  Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås. 

  Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn, 

  eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar. 

  De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra. 

  Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man, 

  när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket? 

  Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit. 

  Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.» 

  Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar. 

  Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig: 

  »Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.» 

  Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt. 

  Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.