| 57 Kapitlet |
1 | För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
|
2 | Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.
|
3 | Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
|
4 | Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.
|
5 | Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.
|
6 | Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
|
7 | De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.
|
8 | Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.
|
9 | Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.
|
10 | Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
|
11 | Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.
|
12 | Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
|