| 57 Kapitlet |
1 | Den rättfärdige förgås, och ingen finnes, som tänker därpå; fromma människor ryckas bort, utan att någon lägger märke därtill. Ja, genom ondskans makt ryckes den rättfärdige bort
|
2 | och går då in i friden; de som hava vandrat sin väg rätt fram få ro i sina vilorum.
|
3 | Men träden fram hit, I söner av teckentyderskor, I barn av äktenskapsbrytare och skökor.
|
4 | Över vem gören I eder lustiga? Mot vem spärren I upp munnen och räcken I ut tungan? Sannerligen, I ären överträdelsens barn, en lögnens avföda,
|
5 | I som upptändens av brånad vid terebinterna, ja, under alla gröna träd, I som slakten edra barn i dalarna, i bergsklyftornas djup.
|
6 | Stenarna i din dal har du till din del, de, just de äro din lott; också åt dem utgjuter du drickoffer och frambär du spisoffer. Skulle jag giva mig till freds vid sådant?
|
7 | På höga och stora berg redde du dig läger; också upp på sådana begav du dig för att offra slaktoffer.
|
8 | Och bakom dörren och dörrposten satte du ditt märke. Du övergav mig; du klädde av dig och besteg ditt läger och beredde plats där. Du gjorde upp med dem, gärna delade du läger med dem vid första vink du såg.
|
9 | Du begav dig till Melek med olja och tog med dig dina många salvor; du sände dina budbärare till fjärran land, ja, ända ned till dödsriket.
|
10 | Om du än blev trött av din långa färd, sade du dock icke: »Förgäves!» Så länge du kunde röra din hand, mattades du icke.
|
11 | För vem räddes och fruktade du då, eftersom du var så trolös och eftersom du icke tänkte på mig och ej ville akta på? Är det icke så: eftersom jag har tegat, och det sedan länge, därför fruktar du mig icke?
|
12 | Men jag skall visa, huru det är med din rättfärdighet och med dina verk, de skola icke hjälpa dig.
|
13 | När du ropar, då må ditt avgudafölje rädda dig. Nej, en vind skall taga dem med sig allasammans och en fläkt föra dem bort. Men den som tager sin tillflykt till mig skall få landet till arvedel och få besitta mitt heliga berg.
|
14 | Ja, det skall heta: »Banen väg, banen och bereden väg; skaffen bort stötestenarna från mitt folks väg.»
|
15 | Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter »den Helige»: Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan.
|
16 | Ja, jag vill icke evinnerligen gå till rätta och icke ständigt förtörnas; eljest skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar, som jag själv har skapat.
|
17 | För hans girighetssynd förtörnades jag; jag slog honom, och i min förtörnelse höll jag mig dold. Men i sin avfällighet fortfor han att vandra på sitt hjärtas väg.
|
18 | Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom och leda honom och giva honom och hans sörjande tröst.
|
19 | Jag skall skapa frukt ifrån hans läppar. Frid över dem som äro fjärran och frid över dem som äro nära! säger HERREN; jag skall hela honom.
|
20 | Men de ogudaktiga äro såsom ett upprört hav, ett som icke kan vara stilla, ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet.
|
21 | De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud.
|