15 Kapitlet

  Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom. 

  Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne tager emot syndare och äter med dem.» 

  Då framställde han för dem denna liknelse; han sade: 

  »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det? 

  Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje. 

  Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.' 

  Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva. 

  Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den? 

  Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.' 

  Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring. 

  Ytterligare sade han: »En man hade två söner. 

  Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina ägodelar mellan dem. 

  Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet. 

  Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd. 

  Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. 

  Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något. 

  Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av hunger! 

  Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; 

  jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.' 

  Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt. 

  Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.' 

  Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter. 

  Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och gör oss glada. 

  Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada. 

  Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans. 

  Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. 

  Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta den gödda kalven.' 

  Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och talade vanligt med honom. 

  Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud; och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner. 

  Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit slakta den gödda kalven.' 

  Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all mitt är ditt. 

  Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.'»